Man är som vädret, ena stunden skiner solen, andra stunden så åskar  och regnar de!
När slutar de göra ont? När blir man "normal" igen?
Vet ju iofs att jag aldrig varit normal, men lite mer stabil då?
Vill inte känna så här mer...
Men allting påminner ju om dej, ävern om det bara är ett gruskorn så har de nån lite koppling.. ALLT..
Vet att de kommer att bli lättare... men jag skulle vilja att lättare är NU, vill minnas å glädjas, inte bara minnas och få ont i kroppen.
Mardrömmarna kommer varje natt, alltid samma dröm, fast på olika ställen, ställen som påminne rom dej.
Men ibland är till å med mardrömmarna bra, för då får jag ju se dej iaf..
Jävla orättvist

http://www.youtube.com/watch?v=OUUx2RPbo2s

"Du log mot mig

En sista gång
Du var så lugn
Som om du redan gett dig av
Du såg på mig
Att jag var rädd

Hur kan man nånsin' va' beredd?

Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund



Du gav mig allt
Ett hjärta kan
Du lever kvar i mig
Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd'


Men säg mig hur kan man nånsin' va' beredd?

Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund



Min ängel..


Du spred ditt ljus (i mitt liv)
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt

Jag fick låna en ängel

Jag fick låna en ängel

För en stund"